När eländet blir till en erfarenhet

Hur kan vi förhålla oss till det som händer just nu? För att ge lite stöd delar biskop emeritus Lennart Koskinen med sig av sina tankar. Som biskop var han ansvarig för Svenska kyrkan i utlandet. Idag är han bland annat vice ordförande i Svenskar i Världen.

Alla berörs vi på olika vis av coronavirusets framfart och effekter. Svenskar som befinner sig utomlands och inte kan komma hem är särskilt utsatta. Även om man är språkkunnig kanske man saknar sitt eget känslospråk i samtal med den lokala sjukvården eller myndigheter. Man saknar sina vänner därhemma och känner kanske oro för äldre släktingar.

Själv sitter jag hemma i Sverige och är smittad efter en obetänkt fjällresa som jag naturligtvis ångrar. Mina (o)vänner spär på genom att dessutom klandra mig och tycka att jag får skylla mig själv.

En av mina bästa vänner är hjärnforskare. Han påminner mig om hur vi under hundratusentals år har överlevt. Vår hjärna reagerar mångfalt starkare på hot än på möjliga belöningar. Rädslan har varit, och är, en viktig överlevnadsfaktor. Det gör att vi gärna föreställer oss det värsta.

Bra så, men om vi fastnar vid det och börjar älta olyckor som ännu inte, och kanske aldrig inträffar, sjunker vi bara längre ner i oro och dysterhet. All kraft går då åt att bearbeta påhittade (och i värsta fall möjliga) olyckor och händelseförlopp. Då kan vi varken njuta av det som ändå är bra, och ännu mindre hitta lösningar på hur allt kan bli ännu bättre.

En tankemässig tröst får jag genom den gamla sinnesrobönen: (i min egen formulering)

”Herre, hjälp mig att ändra på det jag kan ändra,
mentalt lämna det jag inte kan ändra på,
Och Herre, medan Du håller på, gör mig klok nog att se skillnaden.”

Vi är också rationella varelser. När jag hade konstaterat att jag var sjuk läste jag på om statistiken. De allra flesta får likt mig själv lindriga eller inga märkbara symptom. Några får feber, en elak hosta och luftrörsbesvär som dock går över på en vecka. En ytterst liten grupp, oftast multisjuka och äldre måste läggas in på sjukhus och få andningshjälp. En ännu mindre procent av alla smittade avlider. Med sådana odds skulle jag till och med vara beredd att köpa en lott där vinsten är ett fortsatt gott liv, en erfarenhet rikare.

Psykiatern Johan Cullbergs bok ”Kris och utveckling” har hjälpt mig att möta allvarliga kriser; Estoniakatastrofen, tsunamin i Thailand och många fler jag genom mitt yrke har varit inblandad i.
Hans poäng är i korthet: Man behöver aldrig önska fram kriser, de kommer oinbjudna. Men tar man sig igenom dem via de väldokumenterade stadierna – chock, förnekelse, sökande efter syndabockar, aggressivitet och nedstämdhet – kan man börja en bearbetningsfas. Den underlättas ofta av att ha någon att samtala med.

Vänner är här lika viktiga som utbildade proffs. Då sätter man ord på sina känslor, får feedback och ny förståelse. Förståelsen kan vid allvarliga kriser, dödsfall och olyckor ta sin tid, kanske ett halvår eller mer. Men inte längre. Då kommer en dag en slags vändpunkt då man kan börja se framåt. Och då händer något spännande. Eländet har bytt ansikte och blivit till en erfarenhet. Jag är lite klokare, lite starkare, och lite mer förberedd på nästa kris (som också kommer att inträffa någon gång).

Med varma medkännande tankar från Er tillgivne Lennart.

Lennart Koskinen