Omfattande evakuering av svenskar i Peru

Som frilansande färdledare och Svenskar i Världens nomad-representant gjorde Joakim Söder en enastående insats som en av nyckelpersonerna i arbetet med att hjälpa hem strandsatta svenskar från ett coronanedstängt Peru. Här berättar han hur det gick till.

Under min senaste resa i Latinamerika hamnade jag i Peru och fick förmånen att stötta svenska ambassaden i Lima i arbetet med att evakuera en del av de svenskar som fastnat i karantän på olika ställen i landet.

Det har cirkulerat lite olika uppgifter om hur många vi var, men en gissning är att vi möjligtvis var mellan cirka 200-300 svenskar på olika platser i Peru när karantänen inleddes. De flesta var koncentrerade till de större städerna och turistmålen Cusco, Arequipa och Lima. Flera var dock utspridda på mer svårtillgängliga orter i landet.

Jag själv och Gunnar, chaufför för Rosa Bussarna, var fast i Tacna i södra Peru, vid gränsen mot Chile. Vi följde nyheterna och kom så småningom i kontakt med andra svenskar via olika Facebook- och chatgrupper, och vi anmälde oss även till svenska ambassadens “Svensklista”.

Efter samtal med Rosa Bussarna i Sverige, erbjöd vi ambassaden hjälp med att transportera strandsatta svenskar mot Lima för vidare evakuering. Jag skickade ett mejl till ambassadör Cecilia Ekholm, och efter några dagar i väntan och ovisshet hade även SVT fått reda på vårt erbjudande om att använda bussen, och gjorde en kort intervju med mig.

När det sedan var dags för avfärd, gick det snabbt. Jag hade nära kontakt med Andrea, en av de peruanska anställda på ambassaden, för att reda ut vad vi behövde inför och under resan. Det krävdes en hel del administrativt arbete för att få fram de tillstånd som krävdes för att få röra oss i landet.

Just tillstånden innebar en del oväntade vändningar. Efter att bland annat ha skickat över en detaljerad färdplan med ankomsttider för respektive stopp till ambassaden för vidare ansökan av tillstånd, trodde vi alla att vi hade vad som krävdes.

Karta över vår rutt.

”Då fick vi besked från polisen att det saknades ett tillstånd.”

Vi hade redan skjutit upp avfärden en dag och på morgonen den 1 april var vi redo att åka. Då fick vi besked från polisen att det saknades ett tillstånd. Efter att både jag och ambassaden bollat med lokala myndigheter, och efter att jag besökt både den lokala överbefälhavaren hos polisen samt det lokala kontoret för utrikesministeriet och sedan varit i fortsatt kontakt med alla dessa via Whatsapp, fick vi så småningom besked från den lokala turistpolisen att vi äntligen kunde åka!

Vid det här laget var vi redan sex timmar försenade och ägarinnan till hotellet där bussen var parkerad hade börjat laga mat åt oss. Vi ville förstås stanna kvar för att äta, och sköt därför upp avfärden med ytterligare 20 minuter. Fantastiskt vad gott ett lagat mål mat kan smaka – speciellt efter att bara haft tillgång till en mikrovågsugn och en vattenkokare de senaste två veckorna. Med andra ord, vi var alla glada att vi stannade några minuter extra!

Från Tacna åkte sedan Gunnar som huvudchaufför, Roger som extra chaufför och jag som tolk och färdledare. Roger skulle egentligen evakueras, men eftersom han hade busskort fick han hoppa in som extrachaufför då vi bara hade tillstånd att köra sträckan till Lima från Tacna, cirka 1 500 km, i ett sträck och utan stopp för sömn.

Väl på väg fick vi eskort ut ur staden av den lokala turistpolisen. Redan vid första kontrollen skapade vi och vår rosa buss en del uppmärksamhet; både lokala poliser och militärer, samt en lokaltidning passade på att ta kort på bussen. Det blev sedan många fler stopp och foton på vägen mot Lima.

”Det fanns ytterligare två svenskar strax utanför Arequipa i behov av att hämtas upp.”

När vi äntligen kom iväg flöt det mesta på bra, inklusive de många kontrollerna utefter vägen. Det mest äventyrliga var när vi fick reda på att det fanns ytterligare två svenskar strax utanför Arequipa i behov av att hämtas upp. Vi fick då med hjälp av ambassaden, en bror till en av de strandsatta och de strandsatta själva (via lånad telefon, då de inte hade egen med uppkoppling) lista ut var de befann sig och bestämma en mötesplats. Även detta gick bra och mitt i natten, utanför en militärbas i utkanten av Arequipa, lyckades vi hitta varandra och fick ytterligare två glada svenska passagerare med oss på vägen.

Utklipp från den lokala tidningen ”Correo de Tacna”. Fotot i tidningen är taget på vårt första stopp på vägen ut från Tacna och sedan tog vi oss vidare till nästa stopp, Arequipa.

Under den långa väg mot Ica som följde, turades jag och Fernando – en av passagerarna från Arequipa – om att hålla Gunnar vaken. Efter att ha tankat full tank och ordnat en improviserad frukost bestående av knäckebröd, kaviar, kaffe och te (brukar alltid finnas lite smått och gott på Rosa Bussarna) var alla vid gott mod. Roger körde oss vidare mot Nazca och Ica, där Gunnar tog över igen för de sista upphämtningarna i Paracas och San Andrés innan ankomst i Lima. Efter cirka 27 timmars körning var vi framme i Lima och kunde tryggt vänta på vidare instruktioner från ambassaden på hotellet Selina.

Under dagarna som följde hade jag kontakt med både administrationen på Selina samt Andrea och Michael på ambassaden och även våra chatgrupper för strandsatta svenskar för att stötta i koordinationen för ytterligare svenskar som var på ingång. Selina kunde erbjuda både frukost och lunchlåda att ta med på dagen för vår avfärd mot Sverige, den 7 april.

När vi rullade in på militärflygplatsen i Lima och såg SAS-loggan på ett av flygplanen var det nog många som kände en lättnad, och kanske en känsla av seger. Nu visste vi att vi snart skulle vara på väg tillbaka mot Sverige efter att ha varit i Lima sedan den 2 april, och för flera av oss, strandsatta i Peru bra mycket längre än så.

”Kvaliteten på, avsaknaden av, eller väntan på information var en stor utmaning för många.”

Jag i blå tröja tillsammans med ambassadör Cecilia Ekholm, hennes man Stefan och busschauffören Gunnar Granqvist.

Förutom varierande omständigheter för oss strandsatta – som rumsarrest, slut på pengar, avlägset boende med mera – verkade just själva informationen vara en stor utmaning. Från vad jag kunde se i vår chatgrupp var kvaliteten på, avsaknaden av, eller väntan på information en stor utmaning för många. Det förkom därför många gissningar och spekulationer och även jämförelser med till exempel den nederländska ambassaden, vars information var både omfattande och tydlig.

För många ledde detta till besvikelse och frustration över ambassaden och UD. Man upplevde en avsaknad av stöd och ansåg att de utförde ett dåligt arbete. För egen del påminde detta snarare om mitt vanliga jobb som frilansande färdledare. Jag är van vid att improvisera, hantera kommunikationen och lösa problem och situationer som uppstår – ofta i bakgrunden – så att mina resenärer får en så härlig upplevelse som möjligt, kan slappna av, åka med och bara njuta av resan.

Normalt jobbar jag främst med lokala guider och chaufförer, samt med resebyrån i Sverige och den lokala operatören på plats. I det här fallet var det både intressant och en förmån att istället få jobba med ambassaden, de lokala myndigheterna och hotellet Selina för att se till att allt gick i lås och vi kunde få hem strandsatta svenskar till sina nära och kära i Sverige.

Som avslutning vill jag uttrycka min tacksamhet till ambassaden i Lima och dess personal, SVIV, Hotell Selina, Rosa Bussarna och det härliga gäng som åkte med oss, framförallt då Roger som körde och Fernando som hjälpte till att hålla Gunnar vaken. Vi får hoppas på nya möjligheter att samarbeta – men under andra omständigheter då förstås!

Med förhoppning om att kunna ses på årsmötet i sommar,
Joakim Söder

Frilansande färdledare och nomad som sedan ett antal år tillbaka har flyttat och rest in och ut mellan Sverige och framförallt Latinamerika och Afrika.

PS. För dig som vill se de videoklipp jag spelade in under färden är det bara att besöka min Facebooksida: https://www.facebook.com/joakim.soder.official