Utlandssvenskens själ – identiteten vilar på värdegrunden

I Svenskar i Världens kartläggning har vår vice ordförande Lennart Koskinen skrivit en epilog om Utlandssvenskens själ. Vem är att betrakta som utlandssvensk? Räcker det med att man är svensk och utomlands? Då skulle uppåt halva befolkningen som någon gång under året befinner sig utom landets gränser vara det. Här publicerar vi Lennarts intressanta och filosofiska funderingar kring begreppet Utlandssvensk.

Måste man vara formellt skriven utomlands för att betraktas som utlandssvensk? Ja, enligt Utrikesdepartementet. Svensk medborgare bosatt och skriven i ett annat land. Men sådana kan ändå vara partiellt skattskyldiga även i Sverige och åtminstone just då kanske inte vilja vara svenskar. Och så den både praktiska och filosofiska frågan – vem är egentligen svensk?

Det finns en stor grupp som är medborgare i ett annat land och bor där, t ex i Finland, Italien, USA eller Schweiz, men som genom härstamning, modersmål eller någon av föräldrarna ändå betraktar sig själva som just svenskar.

Är en finsk medborgare som har bott större delen av sitt liv i Sverige och talar svenska flytande utlandssvensk om hen flyttar hem till Finland? Eller som i mitt eget fall: Född finlandssvensk, bosatt och verksam i Sverige i över 40 år och dubbelmedborgare. Om jag flyttar till Spanien, är jag då utlandssvensk eller utlandsfinländare? Välj själv. Nej förresten, det är nog jag som skall kunna välja – själv.

En kombination av objektiva och subjektiva faktorer

Det mest rimliga svaret på frågan om vem som är utlandssvensk kanske är en kombination av objektiva och subjektiva faktorer, en så kallad transsubjektiv identitet. Det objektiva, lätt påvisbara, är sådant som anknytning till Sverige, språkkunskaper och eventuellt medborgarskap. Det subjektiva är personens egen upplevelse av sin identitet.

Det finns till exempel turkar som har bott här större delen av sitt liv, har gått i svensk skola och som talar en perfekt svenska – kanske är eller har de varit svenska medborgare också, men som efter flytten till Turkiet absolut inte skulle vilja kalla sig utlandssvenskar, utan gärna är turkar.

Objektivt kunde de ses som svenskar, men den subjektiva identiteten är något annat. För det finns ju också sådana som aldrig kommer att kunna eller vilja sudda ut sin svenska identitet.

I enlighet med det här resonemanget räcker det inte att bara känna sig svensk om man inte uppfyller något av de mer objektiva kriterierna, även om man talar om sig själv som svensk. I USA finns en stor mängd ättlingar till svenskar som aldrig har varit i Sverige, men som ändå ser sig som svenskar. De skulle då inte vara
utlandssvenskar, utan är just amerikaner, men med ett svenskt ursprung.

Vilka är de 660 000 utlandssvenskarna? Vilka är det som uppfyller både objektiva och subjektiva kriterier? Några grupper utan inbördes rangordning kan vara:

De som har hittat kärleken

Svenskar, med eller utan medborgarskap som har gift sig med en icke-svensk och bosatt sig utomlands, ofta i makens/makans hemland. Den klart övervägande delen är kvinnor som har mött sin tillkommande som turister, i arbetssammanhang, som reseledare eller i samband med utlandsstudier. Efter giftermål och bosättning i till exempel Grekland har hen förlorat sitt svenska medborgarskap och formellt blivit grek, eller kanske cypriot. Ändå är både den svenska anknytningen och identiteten tydligt svensk. Hen är utlandssvensk.

Barn

Den svenska föräldern har sannolikt försökt lära dem svenska, och familjen besöker mor/farföräldrar och släktingar i Sverige så ofta det går, men i praktiken ändå rätt sällan. Kanske mormor oftare kommer till Cypern för att uppehålla kontakten med barnbarnen, och de lär sig då något mer svenska. Men är de utlandssvenskar? De är cypriotiska medborgare, talar bristfällig svenska och har besökt Sverige bara ett fåtal gånger. Då kanske ändå anknytningen via den ena föräldern och släkten i Sverige kan anses fylla det objektiva kravet, och om de själva ser sig som svensk-cyprioter är de naturligtvis också utlandssvenskar enligt kriterierna ovan.

Svenska kyrkan i utlandet, SKUT, möter ett stort antal sådana blandfamiljer runt om i världen och erbjuder barntimmar, svenskundervisning och förmedlar svenska traditioner och värderingar. Inte sällan tar också den inhemska maken/makan del i detta och lär sig ibland också viss svenska. Och kan ingå i en utlandssvensk gemenskap utan att själv behöva uppfattas som, eller vara utlandssvensk.

Pensionärer

Svenska pensionärer eller deltidspensionärer utgör en stor grupp bland utlandssvenskarna.
Spanien, USA, Storbritannien, Frankrike, Schweiz och Thailand dominerar bland de nya bosättningsländerna. Många av dessa pendlar flitigt och befinner sig i till exempel Spanien eller
Sydfrankrike åtminstone den kalla årstiden.

Företagare

En rätt stor grupp är tidigare företagare, som har sålt sitt företag, köpt en fastighet utomlands och så småningom permanent bosatt sig där. Andelen s.k skatteflyktingar har minskat dramatiskt, sannolikt på grund av ändrad arvsskatt och andra skatteregler här hemma, men också tack vare förtroendet för svensk sjukvård och äldreomsorg. Den verkar se bättre ut ju längre hemifrån man kommer, men nämns ofta som ett skäl för flytten tillbaka.

Anställda utomlands

En särskild och växande grupp utgörs av personer som kortare eller längre tid arbetar utomlands. Norge står för närvarande för den största ökningen. Många ungdomar söker sig dit för att arbeta efter avslutad skola eller utbildning. Vårdsektorn i Norge erbjuder högre löner och bättre arbetsvillkor och många väljer att under kortare eller längre tid arbeta där inom vård och omsorgssektorerna.

Biståndsarbetare

Biståndsarbetare är en annan stor grupp som ofta under längre tid deltar i olika projekt som experter inom jordbruk, hälsovård, utbildning
eller knutna till lokalt utvecklingsarbete.

Utsända av företag

Den numerärt största gruppen är dock personer som är utsända av sina företag, organisationer eller myndigheter, eller som lever och bor utomlands och har sin utkomst och arbetsplats där. Dessa är ibland, men inte alltid skrivna i det land där de arbetar, men måste förstås ändå ses som utlandssvenskar. De är normalt svenska medborgare och representerar Sverige där de verkar. Inte sällan flyttar de också mellan olika marknader och länder, vilket gör det svårt att få en samlad bild av deras faktiska antal.

Utlandsstudier

Tack vare det centrala studiestödets generösa regler för utlandsstudier växer också antalet svenska studenter runt om i världen, framför allt i engelskspråkiga länder som USA, Storbritannien och Australien, men också i våra närmaste grannländer och Tyskland. Så länge de befinner sig där är de naturligtvis utlandssvenskar.

Backpackers

En grupp som har växt lavinartat de senaste åren utgörs av s.k. back-packers, oftast ungdomar som ger sig ut i världen direkt efter skolan eller som gör ett studieuppehåll. Några jobbar först ett år för att samla pengar, och ger sig sedan av. De är skrivna i Sverige, men kan ibland vara ute åratals i streck. Den dubbla drömmen om att ta sig runt jorden och upptäcka både världen och kanske sig själva, har blivit möjlig att förverkliga för allt fler. De drar från land till land, arbetar med tillfälliga påhugg ibland, stannar för en aktuell flirt eller vid en strand med fin surfing eller för skidåkning.

Genom internet kan de hålla viss kontakt med hemmet, även om föräldrarna i allmänhet tycker att det sker alltför sällan. Utlandskyrkorna möter dem ofta; många får till och med sin post till kyrkan som är lätt att hitta och tillgänglig vid alla tider. Kyrkan utgör också en trygghet om – och när – något allvarligt skulle hända. Visst måste också dessa uppfattas som utlandssvenskar under den tid de är ute, även om det är svårt att fastställa hur många de egentligen är.

Vem är svensk?

Tillbaks till den centrala frågan, vem är svensk? Finns det en ”svensk” identitet, och vad kan man i så fall grunda den på. Man kan som vi har sett vara svensk medborgare utan att ”vara svensk”, eller inte vara medborgare men definitivt ändå både vara och vilja vara just svensk.

Dagens svenska debattklimat gör inte frågan
enklare. Ifrågasättanden till och med från svenska riksdagsledamöter om samer verkligen är svenskar, trots att de och deras förfäder under hundratals år har varit bosatta här, liksom
huruvida svenskar av judisk börd verkligen kan betraktas som svenskar. Att sådana extrema frågor ens ställs är en påminnelse om hur viktigt det är med en tydlig rågång mot den exkluderande nationa-lismen, som vi ser allt fler exempel på också ute i Europa.

Hur är det med andra generationens invandrare, kanske med ett utseende som avviker från majoritetsbefolkningens? Genom sina föräldrar eller sin härstamning kan de ha behållit en delvis annan identitet, samtidigt som de talar svenska flytande, är och vill vara medborgare samt tänker sig en framtid i Sverige. Adoptivbarn med ett ”främmande” utseende får inte sällan sin
svenskhet ifrågasatt.

Dessa frågor är brännande i Sverige. Även för dagens utlandssvenskar kommer problemen att uppstå, senast när deras barn växer upp. Hur skall de uppfatta sig själva? Hur kommer
omgivningen att se på dem?

Identiteten vilar på värdegrunden

Om varken ras, medborgarskap eller boendeort är avgörande, finns det en sammanhållande identitetsfaktor att bygga på? Mitt svar ligger i värdegrunden. Den är kopplad till vissa kultur-
yttringar, traditioner, språket förstås som en viktig faktor för livstydning och kommunikation, men främst till de grundläggande värderingar som styr ens självbild, uppfattning av och förhållningssätt till livet och världen i stort.

En grundläggande värdering i en ”svensk” identitet är människors lika värde och värdighet. Den synen delar vi med våra nordiska grannar och stora delar av EU, men den utgör ändå ett svenskt kärnvärde. Jag är inte mer värd än någon annan för att jag tillhör en viss klass, har eller inte har en personlig förmögenhet, bor i stan eller på landet. Inte heller är det avgörande för människovärdet om jag är man eller kvinna, ung, medelålders eller gammal. Som ideal säger denna värdering att synen på etnisk tillhörighet, sexuell läggning eller eventuella funktionshinder inte skall påverka människovärdet. Vi vet dock att det i praktiken är en bit kvar dit.

I grundvärderingarna ingår en syn på demokratin som något självklart, och därmed yttrandefrihet, tanke- och religionsfrihet. Rätten att vara och uppfattas som en myndig, ansvarig samhällsmedborgare med givna rättigheter och skyldigheter.

Frihet från tvång, tortyr och orättfärdig behandling tillhör svenska grundvärderingar, liksom rätten till en ekonomisk och social grundtrygghet för alla. Personlig integritet och rätten att inte bli kränkt värderas högt i Sverige. Rättssäkerhet en självklarhet.

Det kanske mest svenska är synen på Naturen. Allemansrätten möjliggör för alla att ströva rätt fritt i skog och mark. Luft, jord och vatten tillhör alla. Relationen till Naturen har för många delvis ersatt religionen.

Listan kunde göras mycket längre, men exemplen ringar in något av en ”svensk” identitet. Jämför man med värderingar som styr större delen av världen blir det ändå tydligt att man kan tala om ”det svenska”. Därmed får utlands-svensken en identitet som inte är beroende av var hen för tillfället bor och verkar.

Lennart Koskinen
vice ordf. Svenskar i världen
f.d. biskop för Svenska kyrkan i utlandet