Att vara medföljare – analys och tolkning av enkäten

Trots att deltagarna hade många svarsalternativ att välja mellan (om vilka faktorer som har hindrat eller som hade kunnat hindra dem från att åka med sina partner som medföljare), framkommer det att de flesta anser att de inte fann några hinder som försvårade flytten när de valde att bli medföljare, alternativt att om de någon gång skulle bli medföljare så ser de inga svårigheter med det.

En del har motiverat sina svar med följande kommentarer:

– Vi flyttar regelbundet. När vi känner för att röra på oss, söker vi båda jobb i alla möjliga länder och ser vem som får jobb först och i vilket land. Sedan bestämmer vi hur det blir.

– Om jag hade nekat hade det nog berott på barn, som jag inte har, eller pga av arbete, men mitt yrke fungerar överallt. 

– Jag blev medföljare första gången för det passade familjen med baby och jag var mammaledig. 

I övrigt ses deltagarnas nuvarande jobb som ett hinder i att flytta med sin part- ner som medföljare. Andra faktorer som anses hindrande är att man är osäker på om barnen skulle trivas, att man befarar svårigheter med att få jobb i utlandet och att man tror att de kulturella skillnaderna är för stora.

Att man är osäker på om barnen skulle trivas, huruvida man lyckas få en anställning eller att de kulturella skillnaderna upplevs som för stora, är vanligtvis de mest förekommande orosmolnen som följer när erbjudandet om att flytta utomlands kommer. Familj ska övervägas samt att beslutet om att flytta förväntas fattas ganska snabbt. I intervjuerna framkommer det också att det är just dessa faktorer som anses vara hinder vid en med flytt. Flera av dessa har genomgått samma tanke- mönster om oro inför flytten, att man inte skulle trivas och barnen skulle få svårt att ställa om sig till de förändringar som man bemöts av i andra länder. Som blivande medföljare är det värt att ta till sig hur andra har valt att lösa eller bemöta dessa bekymmer för att själv kunna dämpa oron och hitta lösningar som passar bra för sin egen situation.

En av de intervjuade, Malin, skriver om den så kallade ”kulturchocken” som hon är säker på att man möter när man flyttar från hemlandet Sverige;

Man måste sätta sig in i fenomenet ”kulturchock” eftersom den drabbar alla mer eller mindre. När man bo- sätter sig i ett nytt land dyker alla ens egna värderingar upp och de krockar alltid med den nya kulturen på ett eller annat sätt. Sverige har en väldigt säregen kultur med låg hierarki /…/ världens kulturer präglas av starka hierarkiska strukturer /…/. Man mås- te vara lyhörd och villig att lyssna och lära på nytt. En intressant personlig upptäcktsresa.

Malin berättar om de normer och värderingar som i utlandet kan bli en utmaning att behålla, eftersom man är van vid dem på hemmaplan, samtidigt som man måste ta till sig av det nya bosättningslandets kulturella vanor och seder. Det i sig är en form av ”kulturchock”, menar hon. Att dessa normer och värderingar kan krocka med varandra är vanligt förekommande och, precis som Malin uppmanar om, vore det fördelaktigt att förbereda sig och sin familj på kulturella förändringar. Man måste vara lyhörd och villig att lyss- na och lära på nytt. Då kan det bli en riktigt intressant personlig upptäcktsresa för hela familjen. Med det sagt, bör kulturella skillnader – inte nödvändigtvis i termer som ”kulturchock” – utgöra en av de av- görande faktorerna i beslutet om att flytta utomlands.

Etnologen Annie Woube har författat boken Finding One’s Place, där hon diskuterar just kulturella förhandlingar, mellan den egna och bosättningslandets kultur. Woube menar snarare att detta vanligtvis är anledningen till att man söker sig bort över de svenska landsgränserna. Hon skriver att det främmande och annorlunda kan uppfattas som lockande när man reser ifrån hemlandet i syfte att ändra på det egna vardagslivet och utöka livskvalitéten. Att för flyttas över landsgränser upplevs ofta som ett äventyr i kontrast till det vardagliga och rutinerade livet man annars är van vid hemma. Woube menar att det är det välbekanta och alldagliga livet hemma som ofta blir anledningen till att man tar sikte på nya platser i världen att bosätta sig i. Detta är något som även visas i enkäten, där vi frågade efter fördelar som man förväntar sig uppleva eller har upplevt när man flyttar med som medföljare.

Fördelarna handlar mycket om just möjligheten att starta om på nytt, fram- kommer det av enkäten. Att få miljöombyte, en ny livsstil och att uppleva nya platser och miljöer ses som fördelar. De flesta värdesätter att ta del av en ny och spännande kultur (79 %), medan andra ser fördelarna med införskaffandet av nya livserfarenheter (70 %) och att få uppleva en varierad miljö och livsstilsombyte (69 %).

En annan medverkande, Annika, lyfter fram en rad olika fördelar som hon för- väntade sig uppleva när hon och hennes familj flyttade till ett land med annorlunda kultur än den svenska. Fördelarna ro- tar sig även i hennes nya livsstil som hon hade i utlandet, som även hennes familj gynnades av, när maken tackade ja till en utlandstjänst. Bland annat skriver hon att självutveckling är en fördel som oundvikligen inträffade henne och hennes barn.

Barnen får lära sig ett eller två språk ”gratis”. Vi får uppleva en ny kultur och hur det är att föra sig i den. Jag har möjlighet att träna när som helst, jag har fått nya vänner och vardagen är mindre stressig då vi till exempel slipper hämta-lämna-pusslet. Vi ges möjlighet att resa i detta fantastiskt vackra land och vi bor på ett sätt som vi aldrig skulle kunna göra i Sverige. De absolut största fördelarna ser jag däremot som det oförglömliga av- brott i vardagen och livet, som denna vistelse innebär. Som familj har vi också blivit ännu tajtare i och med all extra tid vi har fått tillsammans. Jag känner en enorm tacksamhet för att jag har fått chansen att göra den- na resa tillsammans med min familj.

Annika bestämde sig att sköta hemmet och barnen medan maken jobbade under tiden som de bodde utomlands. Den nyvunna tiden som hon fann för sig själv och familjen, som hemmavarande partner och mamma, upplevde hon som positivt då hon kunde ägna sig åt sådant som hon inte fann möjligt att hinna med i den arbetande livsstilen som hon hade i Sverige. Dock betonar hon vikten av att skaffa sig någon stimulerande syssla om dagen att ägna sig åt, när maken är på jobbet och barnen i skolan.

Inför flytten tänkte jag att jag skulle studera på distans och jobba som volontär. När väl den egna tiden gavs blev jag ärligt talad för lat eller omotiverad. Att finna orken i att hitta sys- selsättning hela dagarna var jättesvårt i början. Min respektive hade sin agenda, barnen sitt schema och jag hade nu helt plötsligt alla timmarna över för mig själv. Att komma igång med daglig träning blev en räddande sysselsättning. Jag har också engagerat mig i barnens skola som blivit ett viktigt socialt forum för mig.

Annikas erfarenhet av att vara hemmavarande ck henne att inse vikten av att fylla upp sin vardag, när hon var hemma och ledig från jobb och obligatoriska sysslor, med sådant som hon betraktade som stimulerande sysslor, såsom träning och engagerandet i barnens skola. Hon anser att detta var lika viktigt som att tillbringa tiden åt barnen, hemmet och sig själv.

Särskilt konstigt kan det kännas att bara vara hemma och inte ägna sig åt några stimulerande sysslor för svenskar, som annars lever efter normen där båda parter är inkomsttagare. Magnus Öhlander (professor i etnologi), Katarzyna Wolanik Boström (universitetslektor i etnologi) och Helena Pettersson (forskare inom etnologi) har tillsammans skrivit en artikel om hur svenska par kompromissar och för- handlar om de svenska normerna, när det gäller jämställdhetsperspektiv, familjeliv, tvåmanna karriär och föräldraskap. Författarna menar att dessa normer – enligt svenska normer – är i ständig förhandlingsprocess när man flyttar till utlandet och bosätter sig i länder, där den lokala befolkningens uppfattningar om arbete och familjeförhållanden inte lika starkt präglas av normer liknande de som upprätthålls i Sverige.

En av de intervjuade i deras artikel uttrycker hur pass ovan hon var vid att vara hemmavarande medan maken arbetade. Hon tyckte att det kändes som att hon inte bidrog med något alls men ganska snart insåg hon att hon i princip hade fixat med allt i hemmet för både hennes och makens trevnad och varit den som skapat den hemmakänsla som är så otroligt viktig att känna när man lämnar sitt hem i Sverige. Eftersom hemmafru- konceptet är vanligtvis mer accepterat och respekterat i andra länder var det inte heller någon fråga om att stå emot normer och värderingar på samma sätt som det hade varit i Sverige.

Att se sin nyvunna tid som hemmavarande medföljare, att faktiskt se det värdefulla i att man är stöttepelaren för familj och hem, samtidigt som man bör sysselsätta sig med meningsfulla aktiviteter för eget välbefinnande och välmående re- kommenderas starkt av Sindy, en utav intervjupersonerna, som uttrycker följande:

Se det som ett äventyr! Upptäck det nya landet. Praktiska saker ordnar sig, även om de har ett annat system. Har ni tillräckligt betalt for att leva på en lön – gör det och känn dig inte skyldig över att ”i Sverige ska alla jobba”. Använd tiden till att byta erfarenheter med andra ut flyttade, som troligtvis kommer ifrån många olika länder, och lär känna lokalbefolkningen om möjligt.

Även Amelie, som till en början kände mothugget i att inte leva enligt den svenska livsstilen i utlandet, visar att hon med tiden kom att inse vilken värdefull arbetsuppgift hon hade i att ta hand om barn och hem.

I början skämdes jag nästan då jag berättade för familj, kollegor och vänner att jag skulle vara ledig i tre år. Att båda inte jobbar 100 % och att inte vara inne i detta eviga ekorrhjul med stress, VAB och hämta-och lämna-planering, som alla andra minsann är, upplevde jag inte var helt accepterat i början. Jag ck höra att jag var en ”lyxfru”, någon som offrar mig för den andra, att det ju är typiskt att kvinnan måste stå tillbaka. Men idag känner jag mig istället otroligt priviligerad av att ha givits möjligheten att ha rollen som medföljare. Jag känner mig viktig i den, modig som tackade ja till jobbet och jag ser det som en merit som jag med stolthet tar med i mitt CV.

Naturligtvis är det inte lika självklart eller kanske ens möjligt för alla att stanna hemma som medföljare. Många uppger att de kan tänka sig att bli medföljare om förut- sättningarna för arbete finns även för dem i det tilltänkta bosättningslandet. Det kan tolkas som att sysselsättning, särskilt i form av avlönat arbete, är särskilt viktigt, eftersom det även är denna faktor som verkar som en avgörande förutsättning och som annars kan försvåra möjligheten att flytta med som medföljare.

Drygt en tredjedel (35 %) menar i vår enkätundersökning att det är viktigt för dem att kunna fortsätta jobba utomlands eller att de får chansen att göra något helt nytt i det andra landet. Återigen visar det sig att faktorn yrke, det vill säga om man får behålla sitt nuvarande yrke i utlandet eller om man lyckas hitta ett nytt jobb utlandet, är av stor vikt när det gäller beslutet om vare sig man flyttar med eller inte som medföljare.

Många ser sig inte som den som uppoffrar den egna karriären och arbetslivet, utan snarare är de måna om att faktiskt få fortsätta jobba även i utlandet. Medföljarrollen är alltså inte begränsad till hemmets fyra väggar utan kan ses som en möjlighet för införskaffandet av internationell arbetskompetens som man sedan med fördel kan ha med på i sitt CV.

Så här svarar några i enkäten på frågan ”Vilka förutsättningar hade underlättat för ditt beslut att bli medföljare?”

– Har varit medföljare många gånger och ser bara positiva möjligheter och roliga äventyr i det.

– Det var viktigt för mig att jag kunde jobba i landet vi kom till.

– Att vi hade små barn, mycket enklare att få ett socialt liv med småbarn. 

– Möjligheten att byta land och leva i andra kulturer övervägde allt! Vi fick chansen och tog den vilket vi aldrig ångrat. Det blev både Afrika, Sydamerika och Sydeuropa. 

Jessica, som vi har intervjuat, är en av dem som föredrar att fortsätta jobba i utlandet och tipsar därför alla blivande medföljare om att göra detsamma, i syfte att känna sig tillfredsställd med sin vardag, särskilt när det inte finns barn med i bilden att ta hand om. Då behöver man inte känna att man gör en uppoffring av sin egen karriärutveckling för att man har valt att följa med sin partner på dennes utlandstjänst, menar hon;

För att inte börja må dåligt och uppleva känslan av att ”bara” vara medföljare skulle jag starkt rekommendera att båda parter ser till att ha jobb eller studier när de flyttar till den nya platsen. Då löper man mindre risk för att en sitter hemma utan bekantskaper och utvecklar depression. Man slipper känslan av att ha ”gett upp allt” i hemlandet för partnerns skull.

Huruvida man ser på sin roll som medföljare har givetvis en stark koppling till vilka föreställningar och förväntningar man har på ett utlands flytt. Om förutsättningarna för flytten innebär att man blir ensam hemma om dagarna, som medföljare, medan partnern jobbar, då är det rätt givet att en sysselsättning är viktig att skaffa sig, utöver att ansvara för etableringsprocessen i det nya landet. Inte bara för att man inte ska känna sig understimulerad och uttråkad under dagarna, utan även – och kanske framförallt – för att undvika ett glapp i CV:t när man senare, efter kanske några år, återvänder till Sverige och ska börja söka jobb igen.

Irene, som tidigare har varit medföljare till sin partner och sökte jobb i utlandet i samband med utlandsflytten, förklarar hur pass viktigt jobbet var för hennes välmående och trivsel i det nya bosättnings- landet. Den viktigaste förutsättningen var just huruvida hon hade möjlighet att jobba i landet som paret flyttade till. Första gången tackade hon nej till att bli medföljare, eftersom hon antog att hon inte skulle känna sig fri som kvinna i det landet eller ha möjligheten att jobba med det hon ville om hon flyttade med. När det senare dök upp jobberbjudande för partnern i ett annat land, tackade hon ja till att följa med utomlands. Om möjligheten till och vikten av karriärutveckling skriver hon följande:

Visst, det är viktigt, men det handlar snarare om mitt välmående än om karriären. Det var alltså inte karriären som bestämde, utan mina möjlig- heter att leva ett självständigt liv som avgjorde när jag följde med och inte.

För Irene är välmående kopplat till friheten av att vara självständig. Detta kan tolkas som att välmående och huruvida man har ett självständigt liv är kopplat till friheten att kunna jobba, ha en inkomst och med ett eget socialt nätverk. Det som möjliggör detta, är vad Irene värdesätter. Hon ser sig egentligen inte som medföljare, när hon flyttade utomlands till följd av att hennes partner som hade åtagit sig en ut- landstjänst. Snarare såg hon möjligheten att flytta till samma plats som sin partner vid samma tidpunkt, menar hon. Eftersom möjligheten låg i att även hon kunde jobba i det landet som hennes partner hade fått jobb i, var beslutet om att följa med honom dit, något som inte behövde betyda att hon skulle bli beroende av hans sociala nät- verk. Hon förklarar varför hon inte ser sig som medföljare och varför hon inte hade kunnat följa med sin partner om hon hade blivit beroende av hans vardagsrutiner för att känna social gemenskap i det nya landet;

Jag skulle tro att jag värjer mig mot begreppet som sådant. Begreppet ”medföljare” konnoterar att man
just ”följer med”, utan egen styrsel. Jag känner mig själv och vet att jag inte mår bra utan egna andningshål
i vardagen. Arbete och vänner är så- dana nödvändiga oaser för mig. Om jag skulle vara beroende av min mans arbetstider och umgänge skulle jag gå miste om sådant som jag behöver för att må bra. Just därför var inte heller Sydafrika ett alternativ: den bransch som jag arbetade i då var snäv och jag hade inte kunnat arbeta i den sta- den med det som jag sysslade med då.

Föreställningen, uppfattningen och förväntningarna som man har på medföljarrollen är avgörande för huruvida man trivs i det andra landet som medföljare, hur ens liv kommer att se ut, vilka möjlig- heter och begränsningar man ser med att flytta med utomlands och framförallt om man överhuvudtaget väljer att följa med eller inte. Vikten av att känna självständighet i den nya livsstilen i utlandet och att flytten gynnar den egna karriärutvecklingen, som medföljare, kan i många fall vara medverkande och avgörande krafter, i beslutet att tacka ja eller nej till att bli medföljare. Det är med andra ord en fråga om huruvida man kommer att trivas och framförallt om man kommer att känna sig som hemma på den nya platsen, så som man annars gör på hemmaplan.

Kultur- och samhällsteoretikern Sara Ahmed skriver i en artikel, Home and Away: Narratives of migration and estrangement, om vilka föreställningar och associationer man gör med platser som man kallar ”hem” och att vara iväg, som kan förstås som synonymt med platser som känns ”främmande”. För det är inte frågan om vem som går med på att flytta, utan när, hur och under vilka omständig- heter, konstaterar Ahmed. Hon menar att ”hem” inte endast handlar om geografisk tillhörighet, som det vanligtvis förknippas med, utan denna plats är även sentimentaliserad då man talar om fraser som ”Home is where the heart is” (hem är den plats där ditt hjärta är). Med andra ord, skriver Ahmed, kan den plats som betraktas som hemma förklaras med hur vi hur vi känner eller inte lyckas känna på en viss plats. Att man inte lyckas känna självständighet och frihet i den nya miljön, i sin nya livsstil och istället räds att man missgynnas av flytten, som i Irenes fall, kan alltså avgöra huruvida man känner sig som hemma eller inte på den nya platsen och därmed hur pass villig man är att flytta med sin partner till utlandet.

Tillbaka till innehållsförteckningen om medflytt