Ombudet Louise Ling-Vannerus berättar

Bakgrundsfakta:
Namn: Louise Ling-Vannerus
Bor: Anthéor/St Raphäel, Frankrike
Ålder: 56
År utomlands: Totalt 19 år
Hemstad i Sverige: Stockholm och Kungshamn

Det finns otroligt många anledningar till att man blir utlandssvensk – i mitt fall började det med att jag som 13-åring flyttade med min familj till Washington DC, USA. Omställningen var stor, och initialt ganska svår, men känslan av det stora äventyret var ändå det som präglade den fyraåriga erfarenheten.

Och jag tror att det är just den kittlande känslan att etablera sig på en ny plats, i ett nytt land, i en ny kultur som gör att många av oss utlandssvenskar gång efter annan söker efter nya äventyr i nya länder. I mitt fall har det inneburit att jag, och min sedermera egna familj, bott i såväl London, franska Grenoble, Buenos Aires, Argentina som Los Gatos i Kalifornien.

Många har under årens lopp frågat oss vilket land vi gillat bäst? Men den frågan är omöjlig att svara på eftersom vi trivts jättebra på samtliga platser. Det handlar också mycket om vilken fas i livet man befunnit sig i. Argentina kanske inte hade varit lika bra att bo i när vi hade småbarn, medan Londons enorma parker med lekplatser kändes trygga och perfekta att köra barnvagn i.

” …jag tror att det är just den kittlande känslan att etablera sig på en ny plats, i ett nytt land, i en ny kultur som gör att många av oss utlandssvenskar gång efter annan söker efter nya äventyr i nya länder”

Vi har också fått frågor om hur svårt det måste vara att bryta upp vart 4-5 år? Det ÄR jättesvårt att ta farväl av en plats och av människor som man blivit så förtjust i, men det gäller då att fästa blicken mot nästa mål och nästa äventyr. Trösten finns förstås i att hålla kontakten och idag finns mycket teknik som underlättar detta – men framför allt att organisera återträffar med besök i det gamla hemlandet såväl som i det nya.

Vad händer då med barnen när man flyttar så ofta? När det gäller våra barn så har de förstås fått utstå prövningar gång efter annan. Men som med allt annat så blir man ju bättre och bättre på att lösa den utmaningen. Barnen vet vad flytten innebär och att det faktiskt brukar bli bra när man väl kommit igenom den jobbiga etableringsfasen. De är vuxna nu, men har också uppskattat äventyren och har sedan själva följt i samma fotspår som tagit dem utomlands. Men jag vill verkligen varna för att flytta med för snabba kast. Fyra till fem år är en ganska bra tid medan kortare vistelser än två år kan bli alltför snävt för att etablera en familj till fullo.

En annan faktor som jag vill lyfta fram är att ha ett sommarhus eller annan bostad dit man återvänder varje år för en längre period. I vårt fall är det vårt sommarhus på västkusten där barnen i hela sitt liv fått tillbringa långa sommarlov. Här har de sina livslånga vänskapsband och minnen, här har de lärt sig segla, sommarjobbat osv.

Detta och det faktum att vi bott varannan period i Sverige gör att barnen i själ och hjärta är svenska – världsvana, ja – men svenska. I mötet med många andra expatrioter har jag under åren insett hur viktigt det är för barnen att ha tillbringat tillräckligt med tid i sitt ursprungsland för att känna sig hemma där, inte minst för sin identitet men också för att enkelt kunna återetablera sig i hemlandet om det är aktuellt för studier eller annat.

En annan insikt jag fått är att många expatrioter finner det mycket svårt att skapa relationer med människorna i landet man flyttat till. Det är förstås i mångt och mycket en språkfråga, men handlar också om att man själv måste ta steget ut i vardagslivet. Att förutom ett eventuellt jobb söka sig till sammanhang och aktiviteter som är lokala och regelbundna. Och inte minst att vara kontaktsökande och det är väl just här som vi svenskar kan ha det lite svårt.

Min man och jag har just förtidspensionerat oss på den franska sydkusten. Nu gäller inte den vanliga, för oss så kända, etableringsfasen där barn och jobb alltid varit en stark inkörsport till kontakter, utan nu får vi hitta andra vägar och jobba lite hårdare på etableringen.

Men det är ju ändå det, att vara på en oprövad väg, som är en del av äventyret.

Text av: Louise Ling-Vannerus