unspecified

30 år i rockmusikens tjänst – möt svenske trummisen Mikkey Dee

Text:  Linus Ljungström
Foto: Marc Theis

Micael Delaoglou, mer känd som Mikkey Dee, föddes i Göteborg 1963. Efter att ha spelat med Geisha, King Diamond och Don Dokken blev Mikkey medlem i det band han kanske främst förknippas med – Motörhead. När den legendariske sångaren och bassisten Lemmy Kilmister gick bort i december 2015 upplöstes Motörhead. I somras blev det klart att Dee är ny trummis i Scorpions.

Hallå där Mikkey! Hur mår du?
Det är bra! Jag är i Berlin för att lira sista konserten för året imorgon. Vi har varit ute med Scorpions på alla kontinenter utom Afrika så det har varit ett fantastiskt år!

Låter kul men hektiskt. Får du något jullov?
Scorpions har inte haft ett break på sju år, men efter 2016 ville de ha en liten paus, så det blir lugnt i över jul. Jag hann bara vara med på Lemmys begravning, sedan blev det Scorpions direkt, så en liten paus passar mig bra!

Du flyttade utomlands 1984. Minns du hur det kändes när du packade väskan och drog till Köpenhamn?
Vi blev gradvis mer baserade där. Det hände ingenting i Göteborg och Köpenhamn var mycket mer internationellt. När jag började i King Diamond var det annorlunda och runt 86/87 flyttade jag till Los Angeles, så det var den stora flytten.

Vad är viktigt att tänka på för att trivas i ett nytt land?
Att man snabbt anpassar sig till där man är och kommer in i det landets system. Det funkar inte så bra att bara hålla på svenska normer. Vi svenskar har i regel bra uppväxt och får med oss sunt förnuft, logik och eftertänksamhet, men om du bor i USA kan du inte bara tänka svenskt. Där går allt betydligt snabbare.

Man brukar beskriva svenskar som konsensusdrivna.
Ja, och jag tycker inte illa om det, men man måste ha det i rätt proportion. Det är bra att vi är försiktiga och noggranna men vi måste också kunna slå av det då och då. Är du en svensk med svenskt tänk, men som förstår och anpassar dig till det amerikanska systemet så är du ostoppbar!

Som musiker i USA blir du uppäten till frukost på en gång om du är feg

Har du märkt av det som musiker?
Som musiker i USA blir du uppäten till frukost på en gång om du är feg. Under mina år i USA har jag sett mängder av duktiga musiker som inte vågat och då blir det inget. Svenskar är inte så vana vid den konkurrensen.

När jag växte upp var vi som robotar. Man fick inte vara duktig och det hämmar många. Jag har läst artiklar om mig själv där jag framstår som stöddig. Jag är tvärtom väldigt jordnära och nästan översocial, men jag vet att jag är fruktansvärt bra på trummor och jag har lirat över 5000 gig. Då blir man bra.

Vissa snackar om tur och att vara på rätt plats vid rätt tid, men jobbar man stenhårt så hamnar man automatiskt på rätt plats vid rätt tillfälle. Man står inte som ett UFO på Pressbyrån och ser tåget gå, utan man fattar att tåget går och hoppar på. Man kan inte lita på att tur ska fixa allt.

12039458_1544159095829561_5579585120438581238_n

Du är mer eller mindre på konstant turné. Vad saknar du mest hemifrån när du är ute?
Jag har varit på världturné varje år sedan 1985, utom 1989. Då var vi i studion i 11 månader istället. Jag saknar saltlakrits! Sedan är jag en riktig storsnusare. Nu finns det snus i USA men jag kånkar en hel bag fylld runt resten av jorden. I Australien blev det dock katastrof då man bara får ta med sig en dosa.

Nu för tiden är jag dock hemma väldigt mycket mellan turnéer nu när vi bor i Sverige. Idag kan man spela i USA och sedan flyga till Berlin och dagen efter till Argentina. Det går i ett.

Jag vill naturligt kunna ladda om min entusiasm och viljan att spela och det funkar bara genom att vara hemma hos familjen. Det är den viktigaste familjen och musikfamiljen är nummer två. Mina barn har vuxit upp med att jag reser jorden runt och jag har försökt flyga ut dom vid första bästa tillfälle. Dom är fruktansvärt duktiga och skolan har fungerat bra på distans genom åren. Vågen måste väga jämt och man måste vara väldigt uppmärksam på om det börjar väga över åt något håll.

Du fyller 54. Vad är knepet för att kunna hålla igång?
Mina turnéer och år är som Monopol: man kommer alltid tillbaka till ”Gå” och då får man stanna upp och tänka – hur har det gått, vilka dealar har jag gjort? Jag har rest och spelat så extremt mycket och jag är otroligt tacksam över att kropp och själ har hållit. Tappar man gnistan och längtan efter att spela så går det inte att hålla på.

Det har funnits orosmoln genom åren. Då får man nästan panik och då gäller det att klura ut vad man ska göra. Kanten är precis bakom hälarna och man kan inte bara enjoy the ride. Det är viktigt att försöka analysera och känna efter hela tiden. Jag har aldrig gjort droger, men jag tar gärna några öl. Ibland kan det bli för mycket festande, men det kan också bli för mycket av att ta det lugnt och då känner jag mig som en tråkmåns. Det handlar om sunt förnuft och att ha balans.

Jag är ingen stöddig typ eller rockstjärna

Hur är man rockstjärna och familjefar på samma gång?
När jag möter folk över hela världen säger dom, du är helt normal! Ja, jag är en helt vanlig snubbe som är väldigt bra på trummor! Jag är ingen stöddig typ eller rockstjärna. Jag har inte tid med det!

Jag satt på Wembley för många år sedan och skulle lira. Alice Cooper var förband och det var fullt party. Rockstjärnor överallt! På måndagen var jag på Fiskebäcksskolan i Göteborg och hade föräldramöte. Man kan inte vara rockstjärna på det sättet. Jag lever ett helt normalt liv. Det är inga konstigheter.

Hur tog du över efter James Kottak i Scorpions?
De ringde en torsdag och vi skulle ha första gigget på lördagen. Jag ville ha mer tid att repa deras set som är ganska komplicerat. Men jag stack ner till Tyskland och stod stand-by. Sedan repade vi i Hannover och helt plötsligt stod vi på scenen i North Carolina inför hundratusen personer. Nu är jag inne i bandet och det är en enorm känsla!